Sverigedemokraterna (SD) är omvittnat skickliga politiska taktiker. Nu senast har SD:s partiledare Jimmie Åkesson fått hjälp av Skavlan att göra sin comeback på den politiska arenan. Självklart har detta retat gallfebern på SD:s belackare, främst vänstern och stora delar av journalistkårskapet.
Det är riktigt roligt att se förtrytelsen hos denna skara och där man till och med om Sveriges Television (som sänder det populära programmet Skavlan) skall ”hjälpa” Åkesson och tillåta att han uppträder hos Skavlan. Det är ju något oerhört att omfattas av idén att det svenska public servicebolaget SVT skulle gå in och regissera ett mycket populärt Tv-program och till och med förbjuda en svensk politiker att delta.
Det är på det här sättet det ofta börjar när repressiva, odemokratiska stater vill begränsa yttrande- och pressfriheten och uppmanar public servicebolag att frångå principerna om objektivitet och saklighet.
Vi vet i skrivande stund inte exakt vad Åkesson kommer att säga om sin framtid annat än att han nu åter träder in i partilivet och att han förhoppningsvis successivt skall arbeta sig tillbaka i gammal god form. Med det opinionsläge som råder och de möjliga framtidsutsikterna för SD finns mycket som talar för att Åkesson vill sitta kvar som partiledare till efter nästa val. Några förhållanden, minst tre, talar starkt för att SD:s framryckning i opinionen kommer att fortsätta.
Den s.k. Decemberöverenskommelsen är sjuk, en cancersvulst! Den strider mot parlamentarismens och demokratins principer och den innebär en kapitulation från de traditionellt borgerliga partiernas sida. Dessutom bygger den på en illusion, nämligen att SD inte finns! Man kan dra paralleller med det biologiska livet. En kropp strävar efter att göra sig av med det sjuka på det ena eller andra sättet och så blir fallet även nu såvida inte småpartiernas, KD, C och FP, dödslängtan är så stor att skönheten i ett kollektivt självmord överskuggar allt annat. Det kan inte heller uteslutas att den aktuella överenskommelsen kan anses rättsstridig, det vill säga strida mot våra konstitutionella regler.
När moderaterna, under Fredrik Reinfeldts ledning, tog ett rejält kliv till vänster öppnade sig ett utrymme på ”högersidan” för att använda ett gammalt slitet och i det närmaste överspelat begrepp. Kristdemokraterna (KD) hade ett gyllene tillfälle att fylla en del av tomrummet. Allianssamarbetet och de böjda nackarna inför Reinfeldts dominans omkullkastade dock detta tillfälle. Partiledaren Göran Hägglunds avgång öppnar nu upp för förnyelse av ett parti som aldrig lyckades bli ett kristdemokratiskt dito enligt europeiskt snitt.
Den blivande partiledaren, Ebba Busch Thor, förefaller kunnig och gör ett fräscht intryck. Två egenskaper som torde behövas vid ett försök till nödvändig förnyelse. Dock har man redan kopplat strypsnaror runt hennes unga nacke och ändarna i dessa snaror hålls av några bigotta och inkrökta partigängare som nog har svårt att stava till förnyelse. Vi måste ha i åtanke att de politiska partierna är lika obenägna till förändringar och intriganta som de värsta byråkratier. Vi såg vad som hände med Pehr Gyllenhammars inhopp i Folkpartiet en gång i tiden och nu nyligen med Lars Adaktusson i KD. Även om den unga Busch Thor skulle vinna en kommande maktkamp kommer en sådan att ta mycket energi och inte minst tid. Det finns skäl tro att partiets saga är all.
Våra snabbt tilltagande problem, sammanhängande med massinvandringspolitiken, börjar nu bli uppenbara för såväl de flesta etablerade partier som för media. Att för dessa att hastigt byta fot låter sig dock inte göras utan det blir fråga om läpparnas otydligt mumlande bekännelser utan några som helst konkreta krafttag.
Problemen är många och till synes oöverstigliga; det kraftiga inflödet av invandrare nästan helt utan kontroll från den havererade migrationsmyndighetens sida, undermålig gränskontroll i allmänhet vilket gör att vapen och droger flödar och personer med onda uppsåt lätt slinker in i landet. En dag utan ett huligan- eller maffialiknande mord är snart en raritet, getton spridda över hela Sverige där djungelns lag råder och den materiella förstörelsen är ständigt pågående och som slukar offentliga resurser i form av polis, brandkår, ambulans, sjukvård, skola mm.
En allmän uppgivenhet och slapphet har etablerats där gällande lagar inte tillämpas och landet fylls på med personer som inte har rätt att vara här. Även en stor del av skolproblemen har sin grund i invandrarbarn och ungdomar utan uppfostran och tillsyn som sedan blir en utmärkt rekryteringsbas för såväl huliganverksamhet som mycket grov kriminalitet.
Att de etablerade partierna och en stor del av media nu visar förtrytelse över att Jimmie Åkesson tillsammans med Skavlan får regissera sin egen återkomst till offentligheten är ju en sak. Att SD fått rätt i sin kritiska syn på invandringspolitiken och överlevt de värsta angreppen som i modern tid riktats mot ett politiskt parti och dess ledande företrädare är naturligtvis etter värre. Finns det skäl tro att belackarna ”i närtid”, som det heter på det obehagliga politikerspråket, plötsligt kommer att se sanningen i vitögat och göra helt om? Knappast!
Allmänheten däremot kan varje dag följa det svenska förfallet och politikernas svammel och lögner. Ingen undgår heller att se hur morden och våldet i övrigt ständigt trappas upp. Mot denna bakgrund är det en ganska ofarlig gissning att SD:s stöd i valmanskåren kommer att fortsätta öka. Ett resultat vid nästa ordinarie val till Riksdagen på över 20 procent ligger då inom högst rimligt räckhåll.
Med tanke på hur Åkesson, Mattias Karlsson med flera framstående företrädare för SD agerat och uppfört sig trots kompakta och hänsynslösa attacker från ett näst intill samordnat etablissemang vore de värda att få njuta framgångens sötma och dessutom skriva svensk politisk historia som kommer att finnas i annalerna långt efter att vi glömt alla deras ojusta vedersakare.